agnesceciliaa

Jag tänker prata om en fjärde sorts kärlek. En villkorslös kärlek. Utan krav, utan ideal, förväntningar eller något annat. Kärleken till barn. Kärleken från barn. Jag har jobbat på förskola i några år innan jag började läsa på Södertörn. Jag har inga egna barn, men några år på den förskola där jag var längst och trivdes bäst hade jag (sammanlagt under åren) ungefär 30 små underbara gullknoddar som jag blev otroligt fäst vid. Var och en på sitt vis. Jag ska inte ljuga, vissa dagar blev man galen, men oftast var det bara kärlek.

Man gav och gav och gav och gav. Bytte blöjor, klädde på, klädde av, vaggade till sömns, matade, torkade, tröstade, blåste, plåstrade, förklarade, kramade, pussade, bytte ännu flera blöjor och klädde på och av blöta galonisar. Men sen så räckte det med att någon utav dem sa något gulligt eller kröp upp i knät och då var det liksom värt det. ALLTING.

Det är ungefär sex månader sedan jag lämnade förskolan för att börja skolan. Och fortfarande saknar jag dem så mycket. Inte hela tiden. Men mycket mycket. Jag kan längta efter att gå dit vissa morgnar så mycket att jag blir alldeles knäpp.

Som tur är så är jag där och hälsar på någon gång i veckan. Då hjälper jag nämligen en fin familj och hämtar deras två trollungar. Det är så mysigt. Ibland känns det tungt att gå dit, men när jag är där så är det bara så mysigt.

Åh underbara ungar. Underbara villkorslösa kärlek. Om inte det är kärlek så vet jag inte.

Jag har citerat det här så många gånger och än så länge har jag inte hittat någon som passar bättre in på det här citatet än alla underbara barn jag lärt känna då jag jobbat på förskola.