dag03- mina föräldrar
De träffades när de var sjutton. Och nu är de 51. I juni i år hade de varit gifta i 25 år. Och det mest fantastiska av allt är att de fortfarande är kära. Inte ens kära. Förälskade. Mamma sa för bara några månader sedan: "jag lär mig nya saker om pappa fortfarande". Hur fantastiskt är inte det!? Varit ihop längre än man inte varit det och ändå upptäcka nya sidor och saker om varandra!?
Mamma och pappa - ni är mina kärleksidoler!
Mamma och pappa fyllde femtop år och fick en del blommor. Tur att vi har mycket vasar.
Kvinnoklok 1.
Det är inte bara John Lennon, Gandhi och JFK som kan säga vackra kloka saker. Kvinnor kan också.
Living is like tearing through a museum. Not until later do you really start absorbing what you saw, thinking about it, looking it up in a book, and remembering - because you can't take it in all at once.
- Audrey Hepburn
(bilden lånad från picasaweb.com)
dag02- min första kärlek
Först vill jag klargöra vad jag tycker är kärlek. Kärlek är: ömhet, att älska någon, närhet, att kunna vara sig själv, att lita på någon, naturlighet. Kärlek är inte: ensidig.
Därför tänker jag inte skriva om killen jag var kär i när jag fjorton som aldrig fick veta det. Jag tänker heller inte prata om killen jag var kär i när jag var sexton som inte alltid var så snäll emot mig. Allt det där var förälskelse. Hormoner, tillfällen, smärta.
Istället tänker skriva om min riktiga kärlek. Kärleken jag är kär i nu.
Christian.
Vi träffades i april 2008. Och sedan dess har det liksom varit så. Vi två. Inte helt lätt alla gånger. Inte helt problemfritt alla gånger. Men varenda liten grej som vi har råkat på har vi liksom löst. Och oavsett vad så är det fortfarande vi. Nu bor vi ihop. Han är nu min sambo, min familj och det allra bästa jag vet.
Och just nu, när vi är ifrån varandra, saknar jag honom så mycket.
Jag älskar honom. Jag älskar hans familj och jag älskar att dela mitt liv med honom.
dag01- om mig
Dagens dummaste
Oavsett hur man vänder och vrider på det så är det visst muslimernas fel.
Kanske Erik Hellsborn skulle försvara Behring Breivik i rätten, det skulle nog gå bra.
Kanske Erik Hellsborn skulle trösta alla föräldrar som förlorat ett barn med de orden.
JÄVLA IDIOT.
en omöjlig jämförelse
Jag vet inte alls vad han vill säga med det inlägget, men jag började fundera lite.
36 000. Trettiosextusen. Barn. Små barn som dör för att de inte har tillräckligt att äta.
Amy Winehouse dör, förmodligen, som följd av ett liv fullt av alkohol, droger, ätstörningar.
Går det att jämföra vem det är mest synd om?
Man kanske kan tycka det. Man kan tycka att Amy Winehouse får skylla sig själv. Att hon själv har valt att börja med droger, att dricka alkohol. Att hon själv har valt att inte sluta.
Man kan vända på det också. Varför skaffar de afrikanska kvinnorna så många barn om det inte finns någon mat,
för det kan väl inte komma som någon överraskning att det inte finns så mycket mat i de områdena.
Hemskt va?
Självklart är det inte mest synd om någon. Alla som förlorar livet alldeles för tidigt är det synd om.
Det går inte att jämföra sorg och det går inte att jämföra samhällen. Det. Går. INTE.
Det dör unga tjejer och killar av svält i i-länder också. Skillnaden är att de själva valt att svälta sig. De har själva valt att inte äta? Varför? För att leva upp till omöjliga ideal. För att kraven, stressen och pressen gör dem tokiga. Det är inte deras fel. Det är samhället.
Precis som att det inte är de afrikanska kvinnornas fel att deras barn svälter ihjäl. Det är samhället.
Det går inte att jämföra. Vi lever i olika världar, det finns olika folksjukdomar och hot mot oss.
ett experiment
Jag gillar att blogga men efter ett tag tröttnar jag. Jag tröttnar på att jag allt jag skriver känns så jävla oorginellt och GJORT. Jag blir irriterad på att jag inte hittade den där svåra bilden på någon svår känd person eller att jag inte äter middag på lika flashiga ställen som Blondinbella.
Jag har nu accepterat mitt öde.
Allt är gjort. Vilken fråga man än googlar så har någon annan redan googlat det.
Jag googlar inga svåra bilder på svåra personer. Jag googlar snygga bilder på Wolverine.
Jag har inte råd att äta middag på Sturehof sju dagar i veckan. I slutet på månaden äter jag gröt.
Så nu ska jag göra något oorginellt. En trettiodagars. Av två anledningar:
jag tycker att det är jävligt roligt
jag vill se om jag lyckas hålla ut i trettio dagar
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Mina vänner
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Det här hade jag på mig idag
Dag 07 – Min bästa födelsedag
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – En favoritbild
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Vad jag lyssnar på
Dag 18 – Mitt hem
Dag 19 – Mina favoritböcker
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Mina förebilder
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Vad jag vill bli när jag blir stor
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Från och med idag.
Den här listan har jag snott av häftig och bra tjej som skriver väldigt smarta, snygga, roliga, fina saker på sin blogg.
Ja. Bloggexperimentet börjar idag.
med känsla och empati
Om man är en riktig journalist, om man är en verkligt smart människa, då ska man inte bli berörd. Då ska man inte twittra/ facebooka/ blogga om hur hemskt det i Norge är. Inte förrän tillräckligt många dött i alla fall. Tills dess kan man blogga om grillning och skägg, trots att en bomb exploderat utanför regeringen i vårat närmaste grannlands huvudstad. Knappt när 70 ungdomar blivit skjutna är det okej att twittra/ facebooka/ blogga om hur ledsen man blev av de nyheterna. Inte om man inte brukar blogga om såna saker iallafall.
Om man vanligtvis bloggar om caffe latte och kläder då får man inte ha någon empati. För då är man dum. För varför tycker man bara synd om de som dog i Norge? Varför visar man ingen empati för de som dör i svält i Afrika eller alla de kvinnor som blir våldtagna i Kongo?
Mest av allt är jag trött på den diskussionen. När blev alla så jävla cyniska? Är man en uppmärksamhetskåt mediahora för att man twittrar om Norge när man vanligtvis twittrar om caffe latte? Eller är man en människa?
En människa som kanske inte varje dag orkar twittra om all världens jävlighet, för då skulle man inte göra annat. En människa som blir mer berörd av ondska på nära håll, än på naturkatastrofer långt långt borta. Vi kan inte relatera till svält och hunger. Det har aldrig hänt mig.
Men jag kan relatera till när någon våldför sig på demokratin. När någon skjuter för "utrota nästa generation av Norska sossarna", då blir jag arg och rädd. Kalla mig okänslig, oförstående och mediahora. Jag är en människa om inte orkar gråta över alla som dör i onödan.
En krönika som handlar om allt detta, kan ni läsa här.
Där kan man bland annat läsa:
"Det karriärskåta Twitter handlar om att visa upp sig själv för en okänd allmänhet. Att visa sina bästa sidor. Att bli populär. Att få en retweet. Att bli omtyckt. Att vara ansedd bra och fin."
Eller så kanske det handlar om att man blir rädd, ledsen och arg och vill ge uttryck för det.
Kanske är man inte ett monster som utnyttjar det för att få uppmärksamhet.
Kanske är man en människa. Som vill ge lite tröst och visa lite kärlek, med känsla och empati.
Back to black
Det gör det inte mindre hemskt. Det gör det inte lättare för de som förlorat ett barn, en vän, en förebild och idol. Det gör det inte mindre tragiskt. Att någon med sån talang ska dö på grund av droger/ alkohol/ deppresion/ ätstörningar/ whatever.
Vad gör den här världen med oss när människor som har så mycket ändå förstör sig själv?
Oavsett. Fruktansvärt slöseri. Tack för den musik du hann ge, Amy Winehouse.
Amy Winehouse 1983- 2011
(bilden är lånad från lastfm.se)
Mer än tusen ord.
Den här bilden är väl redan publicerad 1 miljon gånger. Men jag tycker det säger så bra det som man vill säga nu. Att det inte är med ilska, hat eller våld vi ska läka de sår som finns hos så många nu. Det är inte så det ska mötas. Utan det är just såhär. Med förståelse. Med värme. Med närhet. Med kärlek. Det är så vi ska trösta varandra nu.
Norges statsminister kramar om AUF:s ordförande Eskil Pedersen när de möts första gången efter massakern på Utöya. En bild säger verkligen mer än tusen ord.
(bilden lånad från thetribuneindia.com)
För tre dagar sedan.
Jag omstartar den här bloggen den 25 juli 2011. Kanske lite för att det är en omstart. För att jag vill at den ska handla om något annat än om hur snygg jag tycker att Jared Leto är. (vi får se hur det går, ett och annat sånt inlägg kan nog smyga emellan, MEN det är inte huvudsyftet).
För tre dagar sedan blev Norge utsatt för en terrorattack. För tre dagar sedan sprängdes minst sju människor i luften på regeringskansliet i Oslo. För tre dagar sedan blev (i skrivande stund) 85 personer ihjälskjutna på Utöya. Vårat grannland blev utsatta för en blodig massaker. En våldtäkt på demokratin. Unga, friska, kloka, smarta människor som ville förändra världen blev på grund av det dödade av en galning. Det gör ont att tänka på. Inte bara att tänka på alla som förlorat ett barn, ett syskon, en vän, en älskad, en förälder, utan också på att det inte fanns någon anledning. Ingen annan anledning än att de trodde på ett samhälle utan rasism, hat och orättvisor, ett samhälle som skulle vara fullt av kärlek och mångfald. En tanke värd att dö för? Kanske. Men det ska inte hända. Det värsta är om de dör förgäves. Eller ännu värre, om deras död gör att rädslan, hatet och klyftorna växer sig större. Så därför. En ny blogg. Full av kärlek. Så fick det bli.
För tre dagar sedan hände något som gjorde att mycket av det man trodde blev omkullkastat. Men nu tror jag på det ännu mera.
Om 15 minuter har hela Norden en tyst minut för att hedra alla de som rycktes ifrån sina nära och kära i fredags. Efter det är det dags att sluta sörja och börja kämpa. För rättvisa. Och för ett samhälle fritt från våld, rasism, hat, orättvisor och rädsla.
En ny start/A new beginning.
Det här är min nya blogg. Den ska handla om livet. Så alltså om kärlek, musik, vänner, familj, journalistik, att bli vuxen, baka, laga mat, dricka vin, gå på fest, se på film, läsa böcker, gå på teater, älska, tycka om, krama, barn, politik, världen, sverige, dalarna, stockholm. Och mycket mer.
Så. Välkomna till min nya blogg.
