give in to me
Ni vet den där känslan man får av riktigt bra kärleksfilm? När de bara springer runt och ler och är töntigt kär och allt är svårt men ändå vackert? Hur ofta känner man så på riktigt? Är det bara på film som det finns, eller existerar det verkligen på riktigt? Eller blir det bara tragiskt då? Om det inte är på riktigt? Som till exempel Blair och Chuck Bass. SÅ VILL MAN KÄNNA. Men fy fan för att känna så. Eller i filmen Dagboken. SÅ VILL MAN KÄNNA. Men det är ju en fruktansvärt tragisk historia. De lyckliga paren räknas liksom inte. Det måste vara lite olyckligt fö att det ska vara som på film. Och då har vi väl alla varit där? Men det är ju inte lika jävla roligt när man själv ligger där och gråter.
//I'm gonna start a fire.
You're gonna feel the heat.
I'm gonna burn for you,
You're gonna melt for me//
- Garett Hedlund, Leighton Meester
