med känsla och empati
Jag känner mig trött. Trött på terrorbomber, svältkatastrofer, onödiga mord, våldtäkter, orättvisor, diktataturer... Jag har följt nyheterna sedan i fredags. Alla nyhetssändingar, alla tidningar, radio. Och nu är jag trött. Nu är jag ledsen och trött av att lyssna på all skit som händer i världen. Och jag ska kalla mig journalist (eller iallafall blivande), pyttsan!
Om man är en riktig journalist, om man är en verkligt smart människa, då ska man inte bli berörd. Då ska man inte twittra/ facebooka/ blogga om hur hemskt det i Norge är. Inte förrän tillräckligt många dött i alla fall. Tills dess kan man blogga om grillning och skägg, trots att en bomb exploderat utanför regeringen i vårat närmaste grannlands huvudstad. Knappt när 70 ungdomar blivit skjutna är det okej att twittra/ facebooka/ blogga om hur ledsen man blev av de nyheterna. Inte om man inte brukar blogga om såna saker iallafall.
Om man vanligtvis bloggar om caffe latte och kläder då får man inte ha någon empati. För då är man dum. För varför tycker man bara synd om de som dog i Norge? Varför visar man ingen empati för de som dör i svält i Afrika eller alla de kvinnor som blir våldtagna i Kongo?
Mest av allt är jag trött på den diskussionen. När blev alla så jävla cyniska? Är man en uppmärksamhetskåt mediahora för att man twittrar om Norge när man vanligtvis twittrar om caffe latte? Eller är man en människa?
En människa som kanske inte varje dag orkar twittra om all världens jävlighet, för då skulle man inte göra annat. En människa som blir mer berörd av ondska på nära håll, än på naturkatastrofer långt långt borta. Vi kan inte relatera till svält och hunger. Det har aldrig hänt mig.
Men jag kan relatera till när någon våldför sig på demokratin. När någon skjuter för "utrota nästa generation av Norska sossarna", då blir jag arg och rädd. Kalla mig okänslig, oförstående och mediahora. Jag är en människa om inte orkar gråta över alla som dör i onödan.
En krönika som handlar om allt detta, kan ni läsa här.
Där kan man bland annat läsa:
"Det karriärskåta Twitter handlar om att visa upp sig själv för en okänd allmänhet. Att visa sina bästa sidor. Att bli populär. Att få en retweet. Att bli omtyckt. Att vara ansedd bra och fin."
Eller så kanske det handlar om att man blir rädd, ledsen och arg och vill ge uttryck för det.
Kanske är man inte ett monster som utnyttjar det för att få uppmärksamhet.
Kanske är man en människa. Som vill ge lite tröst och visa lite kärlek, med känsla och empati.
Om man är en riktig journalist, om man är en verkligt smart människa, då ska man inte bli berörd. Då ska man inte twittra/ facebooka/ blogga om hur hemskt det i Norge är. Inte förrän tillräckligt många dött i alla fall. Tills dess kan man blogga om grillning och skägg, trots att en bomb exploderat utanför regeringen i vårat närmaste grannlands huvudstad. Knappt när 70 ungdomar blivit skjutna är det okej att twittra/ facebooka/ blogga om hur ledsen man blev av de nyheterna. Inte om man inte brukar blogga om såna saker iallafall.
Om man vanligtvis bloggar om caffe latte och kläder då får man inte ha någon empati. För då är man dum. För varför tycker man bara synd om de som dog i Norge? Varför visar man ingen empati för de som dör i svält i Afrika eller alla de kvinnor som blir våldtagna i Kongo?
Mest av allt är jag trött på den diskussionen. När blev alla så jävla cyniska? Är man en uppmärksamhetskåt mediahora för att man twittrar om Norge när man vanligtvis twittrar om caffe latte? Eller är man en människa?
En människa som kanske inte varje dag orkar twittra om all världens jävlighet, för då skulle man inte göra annat. En människa som blir mer berörd av ondska på nära håll, än på naturkatastrofer långt långt borta. Vi kan inte relatera till svält och hunger. Det har aldrig hänt mig.
Men jag kan relatera till när någon våldför sig på demokratin. När någon skjuter för "utrota nästa generation av Norska sossarna", då blir jag arg och rädd. Kalla mig okänslig, oförstående och mediahora. Jag är en människa om inte orkar gråta över alla som dör i onödan.
En krönika som handlar om allt detta, kan ni läsa här.
Där kan man bland annat läsa:
"Det karriärskåta Twitter handlar om att visa upp sig själv för en okänd allmänhet. Att visa sina bästa sidor. Att bli populär. Att få en retweet. Att bli omtyckt. Att vara ansedd bra och fin."
Eller så kanske det handlar om att man blir rädd, ledsen och arg och vill ge uttryck för det.
Kanske är man inte ett monster som utnyttjar det för att få uppmärksamhet.
Kanske är man en människa. Som vill ge lite tröst och visa lite kärlek, med känsla och empati.
Kommentarer
Trackback
